26 juni 2013

Skamsen utan anledning

"Kan du handla tvättmedel på vägen hem? Och schampo åt mig?"
"Nejmen ... det kan jag ju inte."
"Men det är ju våra gemensamma pengar på Coop-kortet. Om jag hade handlat med kortet åt mig själv hade det ju varit samma pengar, bara att jag utförde själva handlingen."
"..."

Jag köpte inget tvättmedel. Jag köpte schampo. Till honom.

Men hela min kropp gjorde motstånd när jag plockade ner den blåvita flaskan från hyllan. Den liksom brände i famnen. Kände mig lika skyldig som om jag skulle ha snattat något. Jag väntade ut den långa kön till kassan för att undvika att bli "upptäckt" och väl framme försökte jag se så oberörd ut som möjligt. Där låg det på varubandet, mellan osten och bananerna. Schampot. Nytt, dyrt, miljöovänligt. Farligt. Och jag hade lagt det där. Jag skulle köpa det. Åt honom.

Tänk om någon ser mig. Någon som känner till mitt onytt-projekt och som nu tror att jag köper schampot till mig själv! Tänk om folk börjar prata. Tänk om ... Skammen!

När jag kom hem var jag så störd av min paranoia och det jag gjort att jag var irriterad på alla möjliga saker och personer. Men jag kom fram till att jag trots allt inte brutit mot reglerna i det här fallet. Den nyproducerade varan köptes för gemensamhetspengar och kommer inte att användas av mig. Men det gjorde nästan fysiskt ont i kroppen att inhandla det där hemska schampot.

Slutsats: Det här projektet har redan efter ett halvår påverkat mitt beteende i grunden. Ordentligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.