Många bitar små ...

På körövningen i kväll kom en av mina soprankompisar med en present åt mig. I ungefär en mikrosekund var jag livrädd att det skulle vara något nytt och onödigt, och att jag skulle tvingas säga nej tack. Men har man babblat om sitt projekt för allt och alla behöver man tydligen inte oroa sig för sånt ... Hon berättade att de höll på att städa ur döttrarnas rum och skulle slänga en massa (huuu, ajabaja, inte slänga!) och så hade hon kommit på att det här skulle säkert jag gilla.

Ett tusenbitarspussel!

 

Minst tio år gammalt, enligt henne, men helt oöppnat med plasten kvar och allt. Nu har vi något att syssla med på semestern. Helt klart dagens glädjeämne. Tack Rita!