Solen lyste, folk satt på stentrappan i solen. Vinden var faktiskt ljummen i dag. Jag var kompledig och promenerade på stan med vårkänslor i kroppen. Då kommer två pojkar fram till mig med en väska över axeln. Jag såg likadana väskor på barn lite här och där för ungefär ett år sen.
- Vill du hjälpa fattiga barn genom att köpa en Majblomma?
- Eh ... ja ... eller ...
För ett ögonblick genomgick Karin en inre kris. Säga nej och förklara för pojkarna att hon inte köper nyproducerade saker och trassla in sig i en lång redogörelse? Köpa en blomma för att stilla det dåliga samvete som blixtsnabbt materialiserades i hennes hjärna så fort pojkarna ställt frågan? Hon hörde sig själv säga:
... tyvärr. Jag har lovat att köpa av mina släktingar.
En lögn. Det var vad jag drog till med.
Jag ljög de små pojkarna rakt i ansiktet och gick vidare. Åh, vilken hemsk människa jag var! Insåg dessutom att jag alltså framöver kommer att vara tvungen att säga nej till alla barn som kommer fram och frågar mig om jag vill köpa en majblomma på stan ... Ack, detta ok jag lagt på mina axlar!
En mikroskopisk del av mig kände dock ett visst mått av stolthet över att jag klarade att stå emot frestelsen. För även om Majblomman är en fin tradition och pengarna går till något vettigt, så är blommorna (de fina, fina, fina blommorna ... suck!) helt klart nyproducerade. Detta faktum går inte att argumentera bort.
Jag får tänka ut ett bättre svar att ha i beredskap. Ljuga går ju inte för sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.